Jag har alltid tyckt om att skriva. Att få uttrycka sig i skrift är betydligt lättare och definitivt mer befriande än att utrycka sig muntligt. Även om det kan uppstå missförstånd i form av feltolkningar så har det alltid varit mitt sätt att få ventilera, oavsett om det endast varit för eget bruk eller andras. Mestadels har jag behövt skriva av mig efter att jag blivit så pass påverkad av andra människor att jag nästan tappat bort mig själv på vägen. Det har varit ett sätt att hitta tillbaka, tillbaka till den människan jag är och vill vara. Det är märkligt hur mycket inflytande en del människor faktiskt kan ha på en. Hur en del kan få en att bli till en nästan helt ny person. En del lyckas få dig till en bättre version av dig själv men många gånger lyckas en del bryta ner dig bit för bit utan att du ens märker av det själv, för du vill ju inte se. Problemet är just det, att man ofta inte vill se, man vill inte öppna ögonen för det självklara så man blundar. Man vet ju egentligen vad som är rätt och fel, hur man borde bli behandlad. Men när det väl kommer till kritan så är det lättare sagt än gjort. För det är så lätt att förlora sig själv ibland, den enda människan som alltid kommer att finnas med dig, den människan som man bör ha som sin bästa vän, sig själv. Så jag skriver ner det, allt blir så mycket lättare när man kan läsa det svart på vitt. Det blir lättare att förstå vad man satt sig i och se det från ett nytt perspektiv. Ett hälsosammare perspektiv.
